Varför ska man tidsoptimera sin vardag in absurdum?

Jag blir ofta ifrågasatt för att jag är totalt ointresserad av att tidsoptimera min vardag. Jag skjuter tillbaka frågan: vad är det vi anser oss vinna på att hela tiden jaga minuter i vår vardag?

För mig gör det inget att jag står i fel ände av perrongen i förhållande till de trappor jag ska gå upp för när jag ska kliva av. Jag springer aldrig för att hinna med ett tåg. Jag vet inte ens när tågen går - jag går bara till stationen och ställer mig och väntar. Jag bryr mig sällan om vilken kassa som har kortast kö i mataffären. Jag går inte mot röd gubbe för det blir ju ändå grönt ganska fort. Jag har noll koll på klämdagar och när man ska ut semester för att få så lång sammanhängande ledighet som möjligt. Jag tar aldrig tid när jag är ute och springer. Att jag tycker den tidsbesparing man kan göra med Voi och andra elscootertjänster är helt onödig. Vad ska jag med den tiden till?

Av någon anledning så blir många vädligt provocerade av detta.

Är det så att vi alltid förväntas välja det alternativ som är optimalt tidsmässigt? Kanske? Om man inte tidsoptimerar så är i alla fall min upplevelse att man blir ifrågasatt eller i värsta fall stämplad som bakåtsträvare. Jag förstår varför, men vill samtidigt vara tydlig med att det varken handlar om att jag har dålig koll, är lat eller bakåtsträvare. Mitt beslut att inte tidsoptimera min vardag är ett i högsta grad medvetet val och jag har väl underbyggda argument varför.

För mig är det viktigt att det finns hålrum i min vardag. Det är tillfällen då det händer absolut ingenting - väntetid helt enkelt. Väntetid är viktigt eftersom det lär oss att ha tålamod och ger oss tid att låta tankarna vandra. För en del är väntetid olidligt. Jag upplever sällan väntan som långtråkig. Jag ser det som små tillfällen som känns som de uppstår ur ingenting och som jag kan använda till att tänka, observera, lyssna eller vad det nu kan vara som fångar mitt intresse för stunden.

Det känns som att vi lägger väldigt mycket tid och kraft på att spara just tid och kraft. Är det då inte enklare att bara låta saker få ta den tid de tar? För mig är det också ett sätt att optimera. En annan fråga är vad vi förväntas göra med den tid vi skrapar ihop med alla våra små tidsoptimeringar? Vad är det som är så viktigt att spara tid till? Jag tror att mycket av det vi har fått för oss att vi måste hinna till egentligen är påhittade saker; som att hinna med ett tåg som går en viss tid. Och om man har en verklig tid att passa så kan man se till att man har marginaler istället för att stressa. Det är enligt mig ett bättre sätt att tidsoptimera.

Nu tänker ni förstås att jag är killen som alltid är sist in på kontoret och aldrig är i tid till möten. Men så är det inte. Trots att jag bor längst bort av alla på min arbetsplats är jag alltid bland de tidigaste på kontoret på morgonen och de tillfällen då jag är sen till ett möte har det oftast en naturlig förklaring. Paradoxalt nog verkar det alltså som att man genom att sluta tidsoptimera sin vardag blir bättre på att hålla tider.

Till sist: prova att stå kvar och vänta på grön gubbe, trots att det inte kommer några bilar, vid ett övergångsställe i centrala Stockholm en vardagmorgon. Folk kommer fram till övergångsstället, ser dig stå och vänta, ser sig omkring. Inga bilar. Tittar på dig igen, vänder och vrider på huvudet för att försöka se vilka bilar du ser som de inte kan se. Och till sist när de väl inser att det inte finns några bilar så har det redan slagit om till grönt. :-)